Att som science fiction läsare börja läsa en bok av en författare som säger sig hata science fiction torde vara en dålig idé. Att boken ifråga själv är science fiction gör det hela endast märkligt.
I en intervju som finns på hennes hemsida säger Jeanette Winterson följande:
I hate science fiction. But good writers about science, such as Jim Crace or Margaret Atwood, are great. They take on science because it’s crucial to our world, and they use language to give energy to ideas. But others just borrow
from science and it ends up like the emperor’s new clothes, with no understanding of the material. But you shouldn’t fake it because science is too important, it’s the basis for our lives. I expect a lot more science in fiction because science is so rich.
Den enda responsen jag har på det är Öhhh...!?
Kan det vara så att författaren inte vill riskera att ses som en sf-författare?
Vad skulle vi göra om vi fick en chans att börja om på en ny, oförstörd planet?
I romanen får vi följa tre sammanflätade berättelser, kärleksaffären mellan och kvinna och en mycket avancerad robot som flytt från en döende planet, skeppspojke strandsatt på Påskön år 1774 och en kvinna i en dystopisk nära framtid. Berättelsen är komplex, tankeväckande, intressant och lite deprimerande...men ändå hoppfull. Mycket av det som Winterson skriver ger en mycket att tänka på. Framförallt detta citat fann jag särskilt intressant:
Past and fature are not seperate as far as the brain is concerned. Only the present is differentiated by the brain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar